Hög tid för lite perspektiv i utbildningsdebatten

Det snackas en hel del om utbildning just nu i den politiska debatten. Förslag om betyg från fyran, obligatorisk gymnasieskola och andra reformer presenteras. Men om vi ska vara ärliga, hjälper detta något? Är det verkligen dessa åtgärder som tar den svenska utbildningen framåt? Låt mig vara otroligt skeptisk.

Den svenska skolan kommunaliserades 1991. Det betyder att det är kommunerna som har huvudansvar för skolorna och den nivå som ska se till att det organiseras bra utbildning för unga och vuxna i Sverige. Den skolform där det är staten som är huvudman, det är den högre utbildningen. I alla fall till största del, för vi har ju två stycken stiftelsehögskolor där det är stiftelsen som är ytterst ansvarig. Tyvärr verkar både media-sverige och många riksdagspolitiker glömma detta när det står antingen hållandes mikrofonen eller svarandes i den. Det förväntas att det ska ske ageranden från statligt håll, regeringen och riksdagen ska fatta beslut om nya reformer som ska förbättra den svenska skolan. Och vad är det vi får? Jo reform efter reform som handlar om ganska små och intetsägande reformer som om man tänker efter inte kommer spela någon större roll på måluppfyllelsen och resultaten.

Det som tyvärr inte speciellt ofta utsätts för påtryckningar eller jobbiga frågor fån journalister, det är alla de skolpolitiker som finns ute i Sveriges kommuner. Nu vill jag bara direkt påpeka att det givetvis inte är så på alla ställen. Men på en del tror jag säkert att politikerna skulle må bra av att vara lite mer ifrågasatta. Jag är nämligen övertygad om att det behövs kommunpolitiker för att styra skolan. För det är på den kommunala nivån där maken kan komma så nära människor som möjligt. Med kommuner kan man sätta ett helt annat fokus på innehållet innanför skolväggarna. Hur verksamheten är organiserad. Hur man jobbar med måluppfyllelse och hur man samverkar med det omkringliggande samhället.

Det den svenska skolan behöver i dag är inte fler stora reformer från nationell nivå, nya omorganisationer eller andra nyordningar. Det som krävs är ett ständigt fokus på kvalité och pedagogisk utveckling. Lära av de goda exemplen från andra skolor. Lära sig av varandra pedagoger emellan. Det är inga saker som lätt kan formuleras på en valaffisch eller som med en mening kan sammanfattas i ett pressmeddelande. För det handlar inte om reformer, det handlar om hur man arbetar. Som politiker är detta mycket otillfredsställande, man kan inte med enkla meningar ge svaren på vad som måste göras i den svenska skolan. Men ibland är det bättre att strunta i det som gör sig bäst i media och faktiskt se till att det som gör verklig skillnad är det som skolan ska fokusera på. Det är i alla fall vad jag tänker göra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *